tisdag 17 juli 2018

"Don't give a fuck!" - Livsglädje eller anpassning? Ditt val.

Egentligen vänner, vem tusan har tid med att inte vara äkta? Vem har tid med att hålla tillbaka sig själv? Låt dem få se vem du är och vad du står för. Jag vet många som tänker och anpassar sig för mycket. Många tycker jag tar för mycket plats eller samtycker inte alls med vad jag står för. Det måste få vara så! Vi är alla olika och det här med sociala medier, vem anpassar du dig till i så fall? Om du inte kan vara dig själv riktar du dig till fel målgrupp tycker jag eller om det gäller privat så har du i så fall fel umgänge. Jag vet en del som växt ifrån gamla vänner men ändå har kvar varandra på Facebook och har spärrar inombords som undrar vad det gamla kompisgänget ska tycka. På riktigt! Släpp taget för tusan! Vi expanderar, låt dem hänga på eller välkomna avföljningar. Det är inga konstigheter.
Det var ett tag sedan jag själv slutade bry mig och ni anar inte vilken befrielse det är. Jag har nog aldrig känt mig så fri i mig själv som nu, även i min professionalitet.
Fuck jante! Lägg ut all din framgång och lycka! Höj er själva och LYFT! Både dig själv och andra! Var för tusan allt annat än lagom så du i alla fall inte ångrar dig för det. Lika mycket som jag själv tar plats bjuder jag in andra till att göra detsamma. För vad ska vi komma ihåg!? "Jo, jag levde ett ok liv, lite på bekostnad av mig själv men jag passade in och höll mig inom ramen för normen i alla fall", eller: "fan vad gött jag mår i mig själv. En del ogillade mig längs vägen men gud vilket härligt liv jag levt!"
Varför jag skriver detta är för jag träffar massvis med människor som både vill komma igång med sina verksamheter för att våga följa sin passion och andra som allmänt har budskap som ska ut men inte vågar visa sig offentliga. Andra vill bara allmänt vara mer fria i sig själva och uttrycka det. Alltså detta mina vänner gäller egentligen allt - hårfärg, klädstil, åsikter, utbildningar - whatever. Låt aldrig rädslan stoppa dig och låt för sjutton ingen ta stoltheten ifrån dig. Har du koll på ditt syfte och gör handlingar i kärlekens namn är detta ALDRIG fel. Förresten så är det betydligt mer underhållande att hänga med människor som vågar snacka, uttrycka och leva fritt.



Och det här med att anpassa sig socialt. Om jag sitter i en grupp och inte har något att säga har jag inga problem med att vara tyst ett helt möte. Detta kan tolkas i att jag är blyg eller irriterad, inget av det stämmer. Jag har bara inget att tillägga eller så tycker jag diskussionen är så meningslös att jag hellre håller tyst. Andra gånger blir jag taggad till tusen och då kan munnen gå i ett.
Många kan därför tycka jag verkar märklig för människan som fri själ upplever människor som älskar att kategorisera att de inte kan placera in i ett visst fack och fasiken vad jobbigt det blir då.
Och OM någon blir arg för något du säger eller lägger ut så har du i vilket fall gjort dem en tjänst, så brukar jag tänka när jag omedvetet råkat provocera någon. Förmodligen väckte jag en sida i dem som de själva behövde titta på eller föraktar. Ilska betyder alltid hot. Det är vårt första försvar mot något som kan vara viktigt eller känsligt för oss. Inga konstigheter, vi kan både inspirera andra till att leva fritt som vi kan råka provocera de som inte riktigt är redo än att släppa taget om sina pansarvagnar. Båda alternativen handlar ju om att göra skillnad och väcka något i människors liv. Så det får vi väl vara nöjda med. 😉
Jag säger inte åt någon hur den ska leva, påminner bara om känslan i att göra sin själ fri och levande igen. För jag tror faktiskt vi alla tjänar på att bli lite mer laidback och inte ta oss själva på allt för stort allvar under dessa år vi har här.





söndag 15 juli 2018

A boy talks. A man acts.


Mycket tankar drogs igång när vi hade ämnet relationer i podden häromdagen. Det finns alltid så mycket mer att säga. Det är lätt hänt att slänga ur sig att killar är si eller så. Ett tag tänkte jag att det var ju fan vad svenska killar är mesiga, och ett tag märkte jag hur alla dessa även blev arga på mig i relationer. Jag gick helt enkelt in i fel områden av killar.

"Don't hang out with boys if you want to find a man" som ett citat lyder.

Du måste våga ta reda på vad du behöver och aldrig rucka på det för då sviker du dig själv. Där har det ibland brustit för mig. Jag har tidvis gått ifrån mina behov och värderingar. Ett tag kickade jag makt för mycket i relationer vilket gjorde att jag drogs till killar som inte tog för sig lika mycket, bollade eller visade av sig själva. Till slut försvann såklart min attraktion helt. Jag valde falsk trygghet när jag vet att jag behöver bli utmanad och egentligen går igång på det allra mest.

Gå inte heller in där du vet det bara finns attraktion men inget annat till personen om en inte verkar vara beredd på att själv utvecklas och titta på sina mönster. Ordet "mesiga" lät kanske provocerande, det jag menar är undvikande. Ni vet anknytningsmönster? Jag har varit där själv. Jag vet att killar blivit arga efter ett tag in i en relation med mig och vissa har till och med rakt ut sagt: "men vad fan du behöver ju inte ens mig, vad kan jag göra för dig?" En gång föll polletten ner för mig. En kvinna som redan räddat sig själv behöver inte män som leker hjältar. Jag går igång när en man visar närvaro och agerar i sina värderingar och efter sin sanning. Handlingarna säger allt! Jag imponeras sällan av yttre grejer eller annat många försöker visa upp olika resultat på. En man som vågar vara sårbar, inge trygghet och närvaro men inte sårbar på ett ältande sätt utan också ha tillgång till pondus i sin maskulina energi och där var och en tar ansvar för sitt eget.



För att koppla till avsnittet - Yes, jag gick rakt från passionerade relationer till att i våras avsluta en som snarare varit apatisk och passiv. Det drog aldrig igång och jag tänkte först "yes här har vi trygghet". Passionen kommer väl med tiden, men det gjorde den inte. Min coach sa sedan: "ah där har du att du dras till ytterligheter". Stora kontraster i livet. Allt eller inget. Jättepassionerade men otrygga till inget kittlande alls. Sexet var bra och ibland hänger jag kvar av fel orsaker och den trygghet det gav att se hur livet för oss såg ut fysiskt, att vi delade samma tankar kring det. Not good. Jag har plockat hem den. Det blir väldigt energikrävande att hänga kvar vid en relation som du byggt en illusion kring istället för personen i sig. Det är ibland jobbigt att inse att det inte var rätt. Vi vill helst inte inse att vi tagit fel beslut, men återigen - allt är lärdom så misstag är det ju aldrig. 

Det går att få både trygghet och passion, jag vet ju det. Ibland blir en bara blind om en konstant inte jobbar med sig själv och har koll. Min magkänsla visar mig den rätta vägen hela tiden och även här sa den till mig tyst och tidigt - "vad ska du in där och göra?" Lik förbaskat gick jag in och intalade mig själv - ska bara känna lite på han. Damn, det skulle jag inte ha gjort. Det är lätt att förväxla närhetsbehov med att vi söker något varaktigt, tydligen var min önskan till närhet så stor just då att jag valde att inte känna på att detta inte var rätt relation för mig att vara i.

Sund kärlek, har ni läst den boken? Gör det! 

How deep can you love? Där ligger svaret för mig och har egentligen gjort sedan en tid tillbaka. Jag var äkta i denna relation till en början och tänkte att villkorslöst är ju att ge även om en inte får samma kärlek tillbaka men någonstans måste man faktiskt mötas i att vilja utvecklas åt samma håll. Ibland handlar det också om att man inte snackar samma kärleksspråk, finns böcker även för det. Ibland är det bara det man ska konstatera och lära sig. Sedan en sak till, ibland går vi in i något vi tror ska bli kärlek men det var kanske bara menat att världens bästa vänskap skulle växa fram istället? Det har också hänt med mig och några av mina killkompisar. Man utforskar varandra, vad ska vi ha för relation? Ska vi ha någon överhuvudtaget? Hur ska den i så fall se ut och vad ska finnas för spelregler i den? Öppen dialog hela tiden!

Jag har hunnit med att vara i fantastiska relationer med, de behöver jag påminna mig själv om. I de relationer där allt varit så bra, fint, utmanande, härligt och ärligt. Men där sätts du verkligen på prov för att se om du klarar stå kvar i detta ärliga, den villkorslösa fina kärleken som jag tror alla innerst inne söker. Jag har faktiskt kunnat det med vissa personer och känt mig stolt över att ha kommit dit, men ibland brister det av olika anledningar. Det kan bland annat brista av att någon av parterna inte är redo och den ena börjar styras mer av rädsla som kommer in i relationer och blir till spel eller passivitet. Där går man antingen isär eller så tar man upp det och väljer att fortsätta genom att möta dessa rädslor tillsammans. Det avgörande tycker jag för en sund relation är att bolla alla rädslor som triggas igång från bagaget gällande övergivenhet osv. Rädslan för att bli sårad som vi alla måste möta. Allt detta kommer, var så säker - om
 du inte redan föddes helt trygg i dig själv, din anknytning och utan brustet hjärta längs vägen. Vi har bara olika beteenden att hantera dessa rädslor på och vissa är mer villiga och modiga än andra att ta upp de i relationen för att hålla den fungerande och sund. Den villkorslösa kärleken kommer också när vi vågar stå helt kvar i detta ärliga. Ibland har jag kunnat, ibland inte. Utveckling, utveckling, spegling, spegling.


lördag 14 juli 2018

Ärlighet varar längst


Jag kommer att börja blogga och lägga ute en del inlägg här nu igen, det var ett bra tag sedan sist.
Som ni hör på namnet är den från tiden jag trodde jag skulle bli fotograf. Fotointresset har också räddat mig. Som ni märker har jag ju massor av inspiration till att fota när jag mår bra. Jag blir närvarande och ser detaljer. Däremot kommer jag lägga ut mest tankar och vinnarbilder blir säkert ändrat framöver då det inte enbart kommer handla om bilder här, långt ifrån. Foto är bara en kul grej för mig numera. Sedan är jag såklart inte superstolt över de bilder som finns i arkivet då min stora depression och sjukdom såklart påverkade min kreativa förmåga, jag ser det så tydligt. Men intresset har alltid funnits där. 
Jag har valt att ha kvar alla gamla inlägg som jag skrev under både fjortistiden och när jag var sjuk (men det märker man inte för jag nämner allt som toppen och lägger inte ut alls mycket egentligen från den tiden så som det faktiskt var, visste ju att familj och vänner läste). Det blir tillgjort om jag börjar rensa för mycket, och jag tycker ändå det är intressant på ett sätt att se min utveckling och hur jag uttryckte mig då. Det blir så tydligt för mig idag att det återigen slår mig hur jag inte helt ut kunnat försonas med den tonårstjej jag var (fjortistid), det är den biten jag skäms mest över även om man såklart bara ser en bråkdel av allt här, nog mest jag som relaterar och vet hur det var när jag ser inläggen. Jag har ju skrivit ganska lite kring varje utlägg. Men inombords vet jag precis hurdan jag var och ytlig. Genom att inte radera fortsätter jag försonas med henne, som ändå är en del av min frigörelse tid. 
Ser även inlägg från när jag var i början av min resa och blev sådär extrem i mitt tänk om självkänsla, nästan lite för bestämd om vad jag tyckte gällande hur man smyckar sina kroppar osv. Jag står inte alls fast vid samma extrema värderingar idag men jag tror det är en del av försoningen när man ska börja lära känna och acceptera sig själv och sin kropp igen. Jag väljer att ha det kvar ett tag till för jag tror det är viktigt att våga visa att man kan ändra sig och mogna på olika sätt. Att våga erkänna att man tänkt om. Jag tror det är lite som med övergrepp och annat - när man precis gjort sig fri på något sätt eller varit utsatt är det lätt att bli extrem i sina åsikter åt ett visst håll.
Denna bild är tagen precis innan jag insjuknar. Jag är på väg att bli kvinna, är iväg och reser och någon diskuterar med mig och lägger en kommentar kring mina bantningstankar att: "jo men lite kan du nog gå ner i vikt, det hade inte skadat". Detta var inget illa menat alls, men något triggades igång i mig och det visade sig bli mycket mer än "lite" i mitt fall. Jag kunde inte sätta gränsen. Många kallar oss därför för beroendepersonligheter.
Istället för att säga: låt oss titta på varför du tröstäter ibland eller varför du inte mår bra, blev det viktfokuserat. På den tiden var det så inrutat att en viktnedgång skulle förbättra ens självkänsla. Det stod överallt och ingen sa något annat. Massor av okunskap så mycket har hänt under dessa år vilket gör mig glad. Jag vill vara tydlig med att jag inte anklagar personen för den kommentaren. Vill bara ge er en bild av vad som kan hända när vi kommenterar varandras yttre. Du har ingen aning om vem som sitter inne på sårbarheten att utveckla en sådan kommentar till något destruktivt. 🖤
Och en sak till, sedan handlar såklart inte en ätstörning bara om detta. Killar utvecklar ofta anorexi när det brustit i manliga förebilder under uppväxten och kvinnor/tjejer när det feminina ledarskapet bland förebilder inte funnits. I min uppväxt fanns det många män som var auktoritära och bestämde/tog ansvar för familjerna. Detta skapade en sanning i mig om att det där med att vara kvinna - puh, vilket trams. De står ju aldrig upp för sig själva. Jag föraktade därför kvinnligheten omedvetet och då kan man senare komma att utveckla en sådan här sjukdom.

Allt räknas!

Maten du äter. Relationerna du ger dig in i. Uppdragen du tar på dig eller inte tar på dig. Jobbet du skapar eller är på. Hur mycket du rör dig eller tränar. Vad du tänker, om dig själv och allmänt. Hur du agerar När du väljer att reagera. Vad du accepterar och inte accepterar. Hur du väljer att skapa din fysiska miljö runt omkring dig.
Allt! Precis allt du gör, är och drar till dig, speglar din självkänsla. Den respekt och kärlek som du känner till dig själv. Det räcker för mig inte bara att träna mentalt för att leva som jag lär utan även hur jag tar hand om hela mig och min kropp.
Självkänsla för mig kommer inifrån. Helhetsperspektiv. Ny fräsch energi och näring, dagligen. Inifrån och ut. Aldrig tvärtom.
Någonstans tror jag de flesta strävar efter känslomässig harmoni på olika sätt i livet. Det där inre lugnet. Vägen dit ser olika ut för oss, ibland drar man till sig olika sjukdomar eller missbruk för att styra om och rätt. När vi läker behöver vi läka fysiskt och inte bara psykiskt. Det blir inte äkta för mig annars.
Jag blir inte stark i mig själv genom att fortsätta kämpa, bara träna tankar och sedan leva ett stressigt eller kämpigt liv för att hålla fast vid något jag i längden inte mår bra av. Jag känner mig stark inifrån och ut och trygg i mig själv när mina handlingar speglar mitt inre och det jag står för.


fredag 13 juli 2018

Livet är bra härligt om du njuter av det!



Underbara ungdomar!

Wow, vilken dag och vilket gäng jag fått hänga med. Alla kom inte med på bild, men så underbara ungdomar och drivkrafter vi har. Tack Möllans Basement/Youth For Future för att ni finns! Grymma eldsjälen och grundaren Balqis Khattab, som bland annat ska medverka i Drivkraften framöver.
Följde upp en del av ungdomarna som jag fick möjlighet att träffa sist på UngDrive. Så fantastiskt att se hur de nu kommit igång med sina företag och håller på att förverkliga sina verksamheter, dag för dag.
Att coacha, vägleda, stötta och peppa är så otroligt viktigt. Det är ett ansvar och väldigt givande att få vägleda andra till att göra sin resa och våga följa sin passion genom mod att lyfta sin inre drivkraft. Vi ska lyssna på våra ungdomar. De är vår framtid och ger oss SÅ mycket tillbaka, när vi själva vågar ta av våra sociala masker och kan vara där för att möta dem.



lördag 30 juni 2018

Föreläsning UngDrive

Jo, jag tycker det är viktigt att unga kommer igång med sina idéer och verksamheter om det är det dem vill. Arbetstillfällen skapas också av entreprenörer så jag förstår inte riktigt logiken i att vara emot. Idéer som förverkligas uppkommer ofta av en tanke om att något behöver förbättras i samhället.
Mitt första företag där jag hjälpt personer ur ätstörningar skapade jag då jag såg en stor brist i riktigt bra hjälp inom dessa områden i den kommunala vården. Precis som en konstnär känner sig passionerad och livsglad när han målar en tavla kan en entreprenör känna i att bygga upp ett bra bolag med gott syfte (vilket jag alltid utgår ifrån att det är). Låt oss aldrig få människor till och tro att detta är något fel. Sedan är det förstås oerhört viktigt att skilja på egenvärde och prestation men där finns coacher att ta hjälp av. Att dra alla över en kam och säga att man bara är vinstdriven och falsk är ren bullshit enligt mig – tänk så mycket en företagare behöver riska samt lägga ner i ofantligt mycket tid och energi på få något att fungera längre fram.
Alla företagare jag känner, och dem är många, har goda värderingar för människan. Märkligt? Ett undantag? Nej, jag tror knappast det. Alla jag känner lägger också ner sin själ i att få något att fungera som senare kommer ge gott till andra. Att vara skaparen är sällan en dans på rosor som en del verkar tro. Vinst är bra! Vinst behöver vi! Det snackas ju alltid annars om att vi behöver olika morötter för att fortsätta motiveras. Vilken maratonlöpare har du träffat som inte har som plan att klara loppet? Som inte har höga mål, lägger ner tuff träning för att orka springa sin dröm för att både njuta av resan men också känna sig nöjd efteråt? Detta kan aldrig vara fel. Ibland när pengar kommer in i bilden är det precis som många helt vänder om i sina värderingar och synsätt på saker och ting. Varför är det fel att människor får ut något av det dem i flera år skapat och byggt upp?
När JAG tog kommandot över mitt självledarskap kom också motivationen till att ta mig ur min psykiska ohälsa! När du har bestämt dig så går det, med rätt hjälp. Men du måste först bestämma dig för att du verkligen vill och ställa in din inre GPS på rätt väg. Det är ingen annan som skapar ditt liv åt dig, tuff sanning kanske men du bestämmer riktning. Återigen kopplar jag på att vi måste hitta meningsfullheten, det inre drivet. Vart finner du din drivkraft i livet? Jag frågar det en gång till för där har du ditt svar – VART finner du din genuina drivkraft i livet?
Ingen annan kan göra eller finna detta åt dig. Om det så är genom att bygga ett företag, känna gemenskap och meningsfullhet i olika grupper för olika syften, utöva en speciell sport, fritidsaktivitet eller ha fokus inom något annat område där du får leva i din passion och känna glädje – vet bara du. Men något måste göras! Något måste drastiskt förändras i ditt liv. Du behöver segla hem dig själv. Vart hör din själ hemma!? Hitta den platsen och tro mig, ohälsan kan börja bli ett minne blott. Jag ser faktiskt en stark koppling mellan att finna sin passion och bli av med psykisk ohälsa.
Att gå runt och tro att man ska kunna behålla sitt tillfrisknande utan något annat bättre som kommer in i ditt liv är som att fortsätta lura i barn att tro på tomten. Just sayin. Men vad vet jag, kan bara titta på mig själv och alla andra som vandrat resans gång. Hitta din vinst – i dig själv! Börja där. Sedan vinner du tillbaka ditt liv! Och då snackar vi livsglädje på riktigt hög nivå! Då kan vi börja sjunga låten ”high on life” igen och denna gång helt utan kemiska droger inblandat, bara av ren livskraft- och energi.

Föreläste igår på viktiga UngDrive i Malmö.
Underbart att få träffa alla fantastiska ungdomar och ledare.
Unga entreprenörer är vår framtid. Heja er!