lördag 29 september 2012

Må bra med balanserad mentafys-faktor



Att vara genuint lycklig och må bra inombords är att vara nöjd med sig själv oavsett hur man ser ut i spegeln. Din personlighet förändras inte i spegeln. Du är fortfarande samma person och betyder lika mycket för omgivningen. Vågen är inte ett mått på hur värdefull du är!

Den största delen av reklam, TV-program och tidningar handlar om precis samma sak. Vi ska lära oss vad "verklig lycka är" och det är att aldrig vara nöjda med oss själva.  Vi ska vara missnöjda med våra hus, ändra dem för att imponera på grannen. Med fina hus blir vi lyckliga. Ingen nämner att det kostar hundratusentals kronor och ibland mer att genomföra det som arga och glada snickare lär oss. Om vi däremot bränner våra pengar på att imponera på grannarna vare sig det gäller hemmet eller bilen, ja det är då vi riskerar att bli verkligt olyckliga. Maten vi lagar är inte bra och när jag räknade på den närmaste veckans TV-tablå hittade jag nästan 20 program som handlar om att laga god mat. Jag törs slå vad om att den genomsnittlige TV-tittaren inte kommer att laga en enda av de maträtter som visas men kommer ha beslutsvånda för att den mat de brukar laga inte är "bra nog". Vi ska inte heller vara nöjda med våra kroppar och man skäms inte att framställa överviktiga människor som korkade i program som Anna Skipper med flera håller i.

Reklamen handlar på samma sätt om hur du ändrar hemmet och blir erbjuden kläder som bara passar killar och tjejer som är minst två meter långa och har trådsmala kroppar. Är det VM i anorexi som reklamen handlar om? Syr klädföretagen bara kläder för underviktiga eller är det så man ska se ut? Kan det vara så att all reklam om kläder för trådsmala personer skrämmer bort normala och kraftigare personer från butikerna vilket i sin tur innebär att de handlar för lite och inte blir tillräckligt lönsamma kunder? Ska vårt utseende avgöra vad vi får köpa för kläder? Det är inte konstigt att vi omedvetet förknippar lycklig och smart med att vara smal, det blir vi ju itutade varje dag. Forskning visar istället att ett för dåligt intag av kolhydrater påverkar intelligensen negativt. Det återstår väl att se vad som händer med självkänslan och intelligensen efter alla GI och LCHF-metoder.

Är det någon som varit med om att en grupp människor på en arbetsplats eller skola börjat prata illa om någon som lämnar gruppen? Det tar inte många sekunder innan personen som går iväg blir föremål för häckel och hån. Jag har upplevt det så många gånger och blir spyfärdig varenda gång det händer. ”Har han inte lagt på sig lite"? "Hon behöver verkligen följa med på gymmet, det funkar ju inte att käka pizza varje lunch". "Hur kan han gå i sådana kläder"?

Människor med låg självkänsla försvarar sig själva när de klankar ner på andra. Det är alltid enkelt att hitta fel på utseendet hos andra. Människan är ett flock djur och vi gillar inte att vara utanför gruppen. Vi vågar inte ha egna åsikter som kanske gruppen inte håller med om. Det är alltid lättare att ha fel tillsammans än att vara ensam om att ha fel.

Hur ofta hör man inte unga tjejer prata om utseende? Det handlar om att vara snygg och smal och hänga med de ”tuffaste” killarna. Men bara de killar som är tuffa och ser bra ut förstås. Ska man lyckas bli den tuffaste bruden i gänget gäller det att ha "rätt kille" och umgänge. Vi lägger mer energi på att passa in i flocken än på att verkligen må bra. Vi kan lägga flera timmar på gymmet varje dag för att se bra ut men ägnar inte ens några sekunder på att träna insidan av våra kroppar. Kommer det alltid att vara så? När ska vi våga vara oss själva, i alla lägen? Att våga säga nej till elaka handlingar och att våga ha "fel" alldeles själva? Måste vi passa in i den måttstock som media målar upp som idealbild, duger vi inte annars? Behöver vi tycka illa om människor som inte delar våra åsikter? Är det inte en härlig krydda i vardagen att vi faktiskt är olika?

Det är absolut inte något fel att äta nyttig mat och att träna på gym för att må bra. Men varför lägger vi generellt sett så lite tid på att träna upp vårt inre och att stärka självkänslan? Jag har varit både träningsberoende och trådsmal men inget av det gjorde mig lycklig. Att däremot vakna varje morgon och veta att det blir en bra dag oavsett vad slumpen erbjuder, det är underbart! Att inte böja sig ner för regnet utan istället njuta av att håret blir blött och kläderna likaså. Jag har ju varit med om det tidigare och vilken härlig känsla det är att komma in i värmen när man varit kall. Om någon ser mig när jag ser ut som en blöt hund har absolut ingen betydelse längre, men för något år sedan hade jag gömt mig om sminket rann och håret var dyngsurt. Nu är det en härlig känsla att veta att jag inte behöver smink för att vara vacker och att nästan allt som händer innebär en möjlighet eller ett mentalt träningstillfälle. För två år sedan hade det varit otänkbart.

Min rekommendation är att man inte tränar mer på gymmet än den tid man lägger på att träna upp självkänslan. Se till att det är balans mellan både in- och utsidan. Jag brukar tänka på ett ord som inte finns och jag har kallat det "mentafys-balans". Försök inte dölja ett svagt inre med en vältränad kropp, du kommer ändå aldrig att lyckas.

Även om många tror att man får bättre självkänsla genom att hänga på sig attribut av olika slag är det precis tvärtom. Det är den inre tryggheten som måste tränas upp först. Genom att först träna upp din självkänsla så klarar du att avgöra för vems skull du förändrar ditt utseende. Är det för att imponera på andra eller dig själv?

När jag hade gått ner till 37 kilo fick jag en kick, en obeskrivlig känsla. Jag var så glad över att jag var smal. Min största dröm hade gått i uppfyllelse. Eftersom inte många var smalare än mig, kände jag mig till en början som en riktig vinnare. Jag hade besegrat fettman. Uppnått TV-bilden av en ideal kropp. Ingen kunde fälla kommentarer som "mullig" när jag lämnade gruppen. Jag kunde köpa jeans i vilken affär som helst, inga satt tajt. Själv trodde jag att det var min självkänsla som stärktes. Jag tänkte på min kropp dygnet runt, allt var perfekt, ända tills jag såg någon som var smalare än jag...

Det visade sig att detta var helt bakvänt. Så fort jag gick upp lite i vikt bröt jag ihop. Jag kunde inte hantera vikt uppgången utan kände mig misslyckad. Jag började läsa allt fler böcker om självkänsla och kom i kontakt med Mia Törnblom och Anna Hansson på MT-gruppen. Jag fick lära mig vad verklig lycka är och det sitter inte på utsidan, det kan jag lova.

Det är min förhoppning att jag kan förmedla mina egna upplevelser till andra för det är en riktigt häftig känsla att njuta av att vara just den man är!

onsdag 26 september 2012

Tillbakablick från min sjukdom..


.. i anorexia land. 

Det är mitten av januari 2011 och jag skulle bara önska att jag försvann från jordens yta. Vilken jävla dag, den sämsta av alla dåliga dagar. Idag ska jag vägas på BUP. Jag vet att jag gått ner i vikt och fasar inför de idiotiska kärringarna på barn och ungdoms psyk, de idioterna har ju bara en sak i huvudet - mat. Nu är jag riktigt illa ute och vet att det kommer bli ett jäkla liv om varför jag fortsatt gå ner i vikt. Förra veckans hemläxa var att äta helt orimligt stora portioner av mat, konstant. Jag visste att jag skulle få IG på min "hemläxa" och att jag hade tappat ytterligare vikt. Till och med min pojkvän hade sagt att jag började bli för tunn, men det sade han säkert bara för att det inte skulle vara jobbigt för mig om jag gått upp i vikt. Tanken på att det kanske var som han sade, att jag gått ner för mycket kändes dock inte bra, men det är ju bara sånt man säger. Jag försökte bara låta hans ord rinna av. Hoppas vågen gått sönder på "fängelset/BUP". En sak är säker: Jag tänker inte börja äta en massa onödig mat nu när jag äntligen börjar se någotsånär vettig ut. Ju lösare kläderna satt, desto mer nöjd var jag. Det är skönt att det är fredag i alla fall, om vägningen visar allt för låg vikt kan jag alltid åka iväg någonstans över helgen. Jag hatade att se mamma och pappas besvikna miner efter en vägning och besöken på BUP. 

Efter artighetsfraserna och det vanliga terapitjafset var det dags för vägning! Jag följer med Barbro och det känns som om jag är på väg till avrättning och inget kan jag göra. Vilken frustration! 

Vågen stannar på 37 kilo. Barbro döljer inte sin ilska men jag märker samtidigt att hon är innerligt orolig och bekymrad. Hon spänner ögonen i mig och säger: "Nu är det allvar! Om du går ner ett enda gram till är det tvångsinläggning med dropp och näringslösning." Jag tyckte att Barbro var en riktig skvallerkärring som skulle berätta allt för mamma och pappa. Jag fasade för hur mamma och pappa skulle ta beskedet. Innerst inne var jag egentligen stolt över mig själv men alla andra var emot mig. Äntligen kunde jag bära de kläder jag ville och tyckte inte det var något konstigt med att de enda kläder jag kunde ha var för 11-åringar.  

Jag fasade för nästa veckas vägning men kom fram till att det var lika bra att ta en dag i taget, det viktigaste var ju trots allt att jag inte förstörde allt genom att gå upp vikt. 





tisdag 25 september 2012

Vad är hotat?


Har du någonsin tänkt på hur många människor du irriterar dig på? T.ex. den där busschauffören som alltid ser sur ut, eller kassörskan på ICA som aldrig hälsar.

Finns det människor i din omgivning som gör dig irriterad bara du tänker på dem? 

Jag visste inte tidigare att irritation hade och göra med hur man tränar upp sin självkänsla. Under min utbildning på MT-gruppen bad min coach mig att skriva upp alla jag stör mig på i min omgivning. Det var inte enkelt att skriva någons namn, det tog verkligen emot.

När min coach gav som exempel att någon i familjen brukade vara det vanligaste irritationsobjektet blev allt enklare. Jag kände mig inte lika elak. Hon gav mig egna exempel på hur hon kunde irritera sig på sin kille och det är självklart inte så märkligt eftersom man trots allt delar så mycket tid tillsammans är det oundvikligt att man ibland går varandra på nerverna.

Eftersom jag var sjuk under denna period, skrev jag direkt upp min farmor på listan. Hon har aldrig förstått sig på ätstörningar och skulle alltid påpeka hur tramsigt det var. Till slut undvek jag att åka hem till henne eftersom jag visste att jag skulle bli irriterad och arg. Hon vill alla väl och är verkligen världens snällaste, men för henne var ätstörningar bara inbillning. Hon sa alltid: "Lite grädde i maten har väl ingen dött av?" Det gjorde mig vansinnig att hon var så nonchalant och okunnig inom detta område.

Det är bra för oss själva om vi avdramatiserar våra rädslor. Rädslor tänkte jag? Jag är inte rädd för varken mamma, pappa eller min farmor. Jag fick lära mig att all oro, osäkerhet och aggression handlar om rädslor. Nu skulle jag försöka sätta ord på vad som var hotat hos mig. Idag tycker jag istället att det är intressant och stimulerande att "spola bort irritation" och får en kick varje gång jag märker att det fungerar.

Här kommer en lista på hot som gör att vi blir arga, känner oro eller osäkerhet:

- Personliga relationer (banden till nära och kära som du tycker om.)

- Stolthet (när du känner dig kränkt, då har din stolthet blivit hotad.)

- Självkänsla (självkänslan blir hotad när du t.ex. blivit av med jobbet eller om killen har gjort slut. Eller om du har en förälder som aldrig är nöjd med vad du presterar eller hur du är som person.)

- Känslomässig trygghet (när du känner dig osäker eller rädd.)

- Framtidsambition (dina drömmar, planer, hur du hade tänkt dig att allt skulle bli.)

- Materiell trygghet (om du blivit av med något som tex. din mobil eller dina pengar)

- Sexuell drift (om du råkat ut för något som hämmat din sexualitet)

- Social ambition (dina åsikter, hur du tycker det ska vara eller hur människor borde vara.)

Det var solklart att min farmor hotade min stolthet. Jag kände mig kränkt av det hon sa. Det kändes som hon såg ner på mig när hon pratade så illa om min ätstörning. Eller mitt "matkrångel" som hon så fint kallade det.


Det blir lättare att leva om vi tar bort lite onödiga irritationsobjekt i vår vardag. Börja med att skriva ner vilka du irriterar dig på, försök sedan sätta ord på vad som är hotat hos dig. På så sätt kan vi lägga vår energi på något mer positivt i livet! :)


söndag 23 september 2012

Vad är egentligen viktigt i livet?


Vi säger att du har en månad kvar att leva.

Fundera över hur du skulle vilja leva din sista tid.

Vad är viktigt för dig?

Vilka människor och relationer är viktiga för dig?

Finns det något eller någon du lägger mycket av din tid på men som du helst skulle välja bort?

Vilka saker är egentligen väsentliga
?


Det finns tre grundregler när man pratar om självkänsla.

- Metod

- Management - Hur du vårdar/sköter och behåller din självkänsla, vi behöver träna regelbundet för att behålla den. Precis som att jogga regelbundet för att behålla konditionen.

- Mind - Allt sitter i huvudet, hur du uppfattar dig själv mm.

Varför är det så svårt att göra något vi tycker är mentalt jobbigt? Som till exempel:

- Att hålla en diet.
- Att ringa ett jobbigt samtal.
- Att ge kritik till någon.

Jo, det finns en ren fysisk anledning till att det är svårt…

Svaret kommer jag att prata mer om på min kommande föreläsning.

fredag 21 september 2012

Spegel, spegel på väggen där..

Vad känner du när du står framför spegeln?

Under min uppväxt har jag alltid tyckt illa om min spegelbild. Jag har försökt undvika speglar när jag haft mina dåliga dagar. När jag inte ideligen fick bekräftelse, tittade jag mig i spegeln och tyckte mig förstå varför jag inte fått bekräftelse. Utan bekräftelse var jag misslyckad. Jag var verkligen definitionen på en ”bekräftelsetorsk”.


Det hjälpte inte att jag levde på mjölk i fyra månader och gick ner massor i vikt, jag var hela tiden missnöjd. Jag körde min självkänsla allt längre ner i ett bottenlöst träsk.
Vändningen kom när jag fösta gången hörde talas om ordet självkänsla på ett av Mia Törnbloms föredrag. När hon tog på sina valkar kring magen och skröt om sina vackra "volanger" så gick det upp ett ljus för mig, det blev vändpunkten.


Det handlar om att bestämma sig och sedan ge allt för att bli frisk och jobba sig uppåt. Jag visste att det var dags att utmana min spegel bild. Jag minns hur mycket jag fasade inför det. 

Jag började med att le till mig själv framför spegeln varje dag. Det kändes ju hur patetiskt som helst. Varför le till sig själv? Hur töntig hade jag blivit egentligen? (När vi ler skickas signaler till hjärnan att vi mår bra, hjärnan tolkar detta som att vi mår bra och börjar sända ut substanser och hormoner tillbaka till kroppen, som gör att du automatiskt mår bättre.)

Efterhand började det kännas allt mindre konstigt att le inför mig själv framför spegeln. Nu började jag utveckla det hela. Det var dags att säga något positivt om min kropp. Detta var en fruktansvärt jobbig utmaning, jag gav först upp utan att ha testat. Men det kändes falskt mot mig själv, jag visste att jag ville må bättre och då behövde jag vänta tills en positiv tanke om min kropp dök upp. 

När jag pratar med människor som har låg självkänsla, tycker dem i regel att det känns märkligt att stå framför spegeln för att berömma och le inför sig själv. Men det häftiga är att det funkar! Ge aldrig upp! Det är viktigt att man lär sig att älska sig själv även om man går upp eller ner i vikt, grejen är att vikten inte ska spela någon roll. 


Av ren ärlighet kan jag säga att jag är mycket finare nu än när jag var pinnsmal. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så tidigare. Jag har slutat bry mig om vikten. Skulle det komma något kilo eller gram hit och dit (jag väger inte mig längre, så vet inte), så ser jag varje gram som ökad självkänsla.


Ett av dem bästa sätten att beskriva detta på tycker jag den här kvinnan gjort:
http://vagenfran37kg.wordpress.com/tag/fett/

”Det är så mycket som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.


Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Helt enkelt nöjdheten med tillvaron.”  Slut citat.

Våga prova! Det funkar! Riktig lycka är att älska sig själv som man är, bekräfta dig själv och vänta inte på att andra ska göra det.


Alla människor med en stark självkänsla är vackra. 

torsdag 20 september 2012

Idag skriver jag om hur beroende jag var av yttre bekräftelse under mina tonår.



Här kommer några rader:

"Jag har alltid fått höra att jag är söt, jag trodde inte på det själv men jag levde verkligen på att vara söt/snygg och vacker. När folk kommenterade mitt utseende på ett positivt sätt, blev jag tillfredsställd. Då mådde jag som bäst! Mitt liv gick alltmer ut på att se bra ut. Jag tänkte på det konstant. Det kom att betyda mer och mer och till slut var det de enda jag tänkte på.. "

Just nu pirrar det i kroppen. Det börjar bli verkligt, att jag snart kommer ge ut min första bok. Tänk, känslan av att ge ut en egen bok. I samband med boksläppet kommer jag att föreläsa om "Min bästa resa", som förhoppningsvis kan hjälpa andra att bygga upp självkänslan som jag gjort.

Det känns som att livet inte kan bli bättre!

Finns inget bättre att sitta och skriva framför.





Livskvalité! Snacka om att jag får massor av inspiration av att sitta och kolla ut på havet. Underbart!



onsdag 19 september 2012

Brukar du fundera över vilka du umgås med?


Eller umgås du med vissa personer bara  för att det "alltid varit så"?

Jag har funderar ofta över min relation till människor och vänner. Jag lägger inte energi på människor jag inte får något utbyte utav, “tomma umgängen” kan vi kalla det.

Jag älskar att analysera saker, höra människors historier, inspireras, planera inför framtiden och drömma. När jag är i en sådan situation mår jag bra. När jag är i en situation där allt handlar om smink, kläder, vikt och utseende mår jag inte bra. Jag kan bara utgå från tjejernas perspektiv, eftersom jag haft och har mest tjejkompisar. För det mesta handlar det om att se snygg ut på tjej fronten, vad diskuteras annars under den där fikan?

Och varför är det så tjejigt att shoppa kläder? Nej, jag gillar inte att shoppa kläder. Jag ser inte det roliga i att lägga pengar på att hitta kläder, så att man förhoppningsvis kan vara snyggast på festen, och få lite mer bekräftelse än de andra. Bekräftelsetorskar som vi tyvärr är! 

Det får jag ingen hjärnstimulans av. Självklart handlar jag kläder när jag känner att det behövs, men jag ser verkligen inte det roliga i att "dra till stan och shoppa" när man ska umgås med en tjej vän.


Det har varit så i många år, vi tjejer ska se fina ut. Tjejerna ska stå bredvid sina "händiga män" och se fina ut. När det handlar om bantningstips på tv reklamen, är det oftast en tjej som visar upp sin nya tighta kropp.

Jag känner att jag inte får något utbyte, ingen hjärnstimulans i sådana sammanhang (där allt är så ytligt) därför gillar jag det inte. Hur funkar ni?

Jag känner ofta väldigt snabbt vilka jag vill ha nära och vilka jag kan ha på distans. Var försiktiga med den energi ni har, man måste omge sig med människor som ger något tillbaka, annars så blir man tom. De suger ut allt och så står man där, helt tom. 

Det är nyttigt att kolla igenom sin vänskapskrets ibland!


lördag 15 september 2012

Kommande föreläsning



Just nu är jag taggad till tusen. Jag planerar en föreläsning i oktober, kommer prata lite om min historia och även min väg till självkänsla. 

Var? På briggen, i Åhus.
När? Återkommer med datum.

Missa inte detta!! :) 

fredag 14 september 2012

"En vältränad självkänsla är lika viktigt i arbetslivet, som i privatlivet." - Yvonne Brokvist


När jag insåg att det var ett heltids jobb att stärka min självkänsla, blev jag stressad. För att bli frisk från min ätstörning, behövde jag att släppa alla krav på mig själv, samtidigt som jag ville få en vältränad självkänsla så snabbt som möjligt. Jag ville se snabba resultat och utvecklas snabbt.

Inte nog med det, jag ville samtidigt få bra betyg i skolan. Hur blir tankarna i huvudet av denna press från mig själv, tror ni?

Läs mer om detta i min kommande bok...



tisdag 11 september 2012

Idag går det bra att skriva! Nu kör vi!


Några rader från boken:

....det är många som faller för grupptrycket och skapar sig det utseende som vårt samhälle har som ”mall” på hur man ska se ut. Som att det finns en korrekt mall på hur man ska se ut för att passa in. Men att vara lycklig då? Är det inte viktigare?

Om vi jämför med för några hundra år sedan strävade alla efter att se så tjocka ut som möjligt. Var man tjock betydde det att man var så rik att man kunde äta sig mätt och bli lycklig. Det var många som dog i sjukdomar och åt sig själva till döds.

Idag väljer vi istället att svälta oss själva. Ju smalare du är, desto lyckligare?

...det räcker att man tittar på reklamen några minuter för att bli matad med bantningstips. Det handlar om hur vi på snabbaste sätt ska gå ner ett visst antal kilo på en vecka. Eller vilka piller vi ska stoppa i oss för att hindra vår kropp att ta upp ett så viktigt näringsämne som kolhydrater. 

Hur många tänker på hur vår kropp bryts ner av att tappa så mycket vikt på en gång? Hur många tänker på hur vår hjärna påverkas? Utan kolhydrater tänker vi långsammare! 

Är det värt att bli allt mer trög bara för att vara snygg på utsidan, enligt dagens ideal?

fredag 7 september 2012

Fick bli en bild från studentdagen


 


Är inne i ett bra flyt med boken. Igår skrev jag från 12.00 till 18.00 på kvällen. Helt underbart! Ska försöka hinna skriva mer idag innan jag drar till Malmö. Det bara kommer upp nya idéer i mitt huvud hela tiden nu. :)

Ha en bra dag! 

onsdag 5 september 2012