fredag 14 december 2012

Har du en falsk eller äkta självkänsla?


För någon vecka sedan läste jag ett inlägg på sund.nu där de påstod att motion förbättrar självkänslan. Har de missuppfattat vad självkänsla egentligen är? Motion och nyttig kost ökar välbefinnandet, leder till bättre ork, livsglädje och ett friskare liv. Genom motion och bättre fysik tänker man bättre och självförtroendet förstärks. Självkänslan däremot förbättras inte genom fysisk träning men väl genom psykisk träning. Självkänslan kan man aldrig förändra genom det yttre utan den byggs upp inombords. En vältränad självkänsla innebär att man tycker om sig själv oavsett hur spegelbilden ser ut, det handlar helt enkelt om att vara nöjd med sig själv hur man än ser ut och presterar. Jag har skrivit och frågat sund.nu om jag missuppfattat andemeningen i inlägget men tyvärr har jag ännu inte fått något svar.

Det är många som tror man får bättre självkänsla genom fysisk träning vilket stämmer om du valt att träna för att ta hand om din hälsa. Det mesta vi gör som är bra för oss själva stärker självkänslan. Många tror däremot att en mer vältränad kropp gör att personen i fråga får bättre självkänsla, men det är fel. Däremot får man bättre självförtroende vilket handlar om hur bra man tror sig kunna prestera, exvis på gymmet. För många är det primära skälet till att de gymtränar att de vill förändra sin kropp och i takt med att de blir allt nöjdare inbillar de sig att självkänslan stärks. När jag vägde 37 kg trodde jag att min självkänsla var bra men det var inget annat är falsk självkänsla. Om man bara gillar sig själv och sin kropp när den ser ut på ett visst sätt är det istället en tydlig signal att man borde träna upp självkänslan.

Jag har valt att benämna det falsk självkänsla när man känner att man behöver förändra sin kropp eller se ut på ett visst sätt för att bli/vara nöjd med sig själv. Se till att lägga lika mycket tid på att träna insidan som utsidan annars löper du stor risk att lura dig själv. 

När jag säger att det är viktigt att vi ska veta att vi duger som vi är menar jag exakt så som vi är. Även om du vill pierca dig ska du veta att du är lika fin utan. Tillför piercingen något? Hakar du på trenden eller har du verkligen tänkt igenom varför du vill pierca dig? ”Jo men det är väl snyggt”. Eftersom man väljer att sätta det på sin kropp istället för att rama in citatet när man t.ex. Tatuerar sig, så är det väl många gånger så att man tycker det tillför något, om inte – då hade man väl inte valt att sätta det på sin kropp? Märk väl att jag inte tycker det är fel med vare sig piercing eller tatueringar men ofta gör man det kanske utan att verkligen tänka igenom varför.

Många gånger när jag diskuterar betydelsen av vältränad självkänsla och vikten av att veta att man duger precis som man är säger många: ”Absolut, det klart jag tycker att jag duger som jag är, men jag kommer att må så mycket bättre om jag går ner lite i vikt samt går till solarium och solar mig brunare." Hur kan det vara viktigare att lägga pengar på att öka risken för att få hudcancer än att andra ska se dig blek? Varför inte jobba på att bli nöjd med den kropp man föds i. Varför detta snack om att ändra och förändra hela tiden? Jag är ett utmärkt exempel på att en förändring av de yttre inte leder till bättre självkänsla. Idag är det för mig obegripligt att man inte vill lägga lika mycket energi och kraft på att träna upp sin självkänsla, istället går man runt och hela tiden söker efter något nytt att förändra på kroppen. Är det verkligen det du vill förmedla till dina barn? Om man opererar näsan, läpparna, brösten och så vidare är det verkligen den känslan vi känna när vi tittar på våra barn? Duger de inte som de är? Att fokusera mycket på utseendet själv är en direkt genväg att försämra dina barns självkänsla. Barn gör inte som föräldrar säger utan tar efter hur deras föräldrar gör. 

Kloka ord från Petra Månström: "Vad kännetecknar egentligen en vältränad och välmående person? Är smal och hälsosam samma sak? Nej, det kunde vi ju läsa i SvD nyligen. Är mullig och hälsosam samma sak? Nej, inte nödvändigtvis. Bör man till varje pris sträva efter att bli så smal som möjligt? Nej, verkligen inte, det är ju så långt ifrån hälsosamt man kan komma. Men trots forskningsrönen fortsätter det smala idealet att råda, vare sig vi vill det eller inte. Det kommer alltid finnas de som blir provocerade av att människor som inte ser ut som benrangel men ändå älskar träning känner sig tillfreds med sig själva som de är. Kanske beror det på att man blir mer retlig och lynnig när man ständigt går på energiminus? Mycket möjligt."

Det finns mulliga personer som springer flera mil i veckan och det är väl ändå mer hälsosamt än en trådsmal person som blir genomsvettig bara av att springa till bussen? Dagens ideal som innebär att man ska se ut på ett visst sätt och vara lång och smal är som en epidemi, den sprider sig snabbt och okontrollerat och leder bara till olycka. Självklart mår vi inte bra av att inte röra oss och är som piggast utan övervikt, men tänk om vi en dag drabbas av en sjukdom som gör att vi alla går upp i vikt. Hade du känt dig helt underbar den vältränade, biffiga eller tighta kroppen? Eller ska vi då lägga oss ner och deppa ihop? Nej, då är det väl härligt att ha en vältränad självkänsla som gör att du kan älska dig själv och din kropp ändå? Med en vältränad självkänsla har vi större chans att vända även svåra situationer till något positivt. 

Även om du redan har en vältränad självkänsla måste du ladda och bättra på den i annat försämras den gradvis. Jag tränar för att må bra, för att få energi att ta av när jag behöver det. Krav och ångest vad gäller kost och träning innebär en genväg till ätstörning enligt mig, förr hade jag krav på mig vad jag fick äta och inte äta och hur mycket jag skulle träna. Men idag känns det som att jag skapar genvägar tillbaks till anorexiaträsket om jag inte tränar på självkänslan lika mycket som på gymmet. Jag älskar att röra mig och tycker det är underbart att träna så missförstå mig inte. När jag tränar får jag kreativa tankar, älskar känslan av hur kropp och hjärna samarbetar, träning är meditation för mig. När jag tränar samlar jag tankar, tar in nya intryck jag nyligen fått, laddar och visualiserar inför dagen samt är helt och fullkomligt i nuet och i min egen bubbla. Det är underbart att känna endorfinerna forsa genom hela kroppen som ett lyckorus. Den där härligt darriga känslan i armarna när man inte kan lyfta en gång till. För mig är inte den fysiska träningen längre lika viktig som den mentala biten.

Även om jag tycker det ska bli kul att cykla Ringsjön runt nästa år är det inte något jag tränar specifikt inför, bara att jag tycker det är så himla kul. Jag vill må bra i själen under min träning. Det spelar ingen roll hur många mil det blir eller hur mycket jag lyfter, jag vill bara vara närvarande och njuta - that´s it!
  
Jag är själv tacksam över att kunna röra mig. Men jag vet också att jag duger och är en härlig skit precis som jag är, även om jag skulle råka hamna i rullstol eller liknande. Jag skulle ju fortfarande ha samma personlighet även om det självklart skulle vara frustrerande att inte kunna röra på sig.

Vi behöver förbereda oss mentalt eftersom ingen vet vad som händer med oss imorgon. Jag fullkomligt älskar Jonas Helgesson citat: ”Att leva är inte som att beställa pizza. När man beställer pizza kan man säga: ”Ja, jag tar en Hawaii utan ananas..” Men man kan inte säga: ”Ja, jag tar ett liv utan svårigheter..”
Hur många av oss tänker inte ”äsch, det händer inte mig” och därför tar man inte första steget eftersom det alltid tar emot lite extra? Det är härligt att se människor som verkligen älskar träning i alla dess former, det spelar ingen roll om det är styrketräning eller konditionsträning men dem tränar för dem tycker det är kul. Jag uppskattar även de människor som tränar för att bli äldre och slippa sjukdomar, men lika mycket gäller det att man tränar den inre hälsan för att bli äldre. Lyckliga människor lever längre och därför behöver vi älska oss själva hur vi än ser ut - långvarig lycka.



Vad vill du komma ihåg när du sitter på ålderdomshemmet om några år?

måndag 10 december 2012

Från självförakt till att bli min egen bästa vän - älskade bok


Känslan av att alla idéer nästan bubblar över inombords och jag måste snabbt skriva upp stödord. Anteckningsblocket som alltid finns bredvid min säng när idéerna kommer om kvällarna. Som i en film där du bestämmer handlingen. Den där tillfredsställda känslan när man fått till en bra mening. Känslan av att få ut sina tankar och känna en stor lättnad infinna sig i hela kroppen. Den där härliga "flow"känslan när man befinner sig i en härlig euforisk skrivarstund. Som att hoppa in i en saga och glömma allt som existerar runtomkring. Känslan av att tänka riktigt länge och sedan få ut exakt det man vill ha sagt i ord. Få uttrycka vad man känner för, inte kunna höra något annat än sina egna tankar och se hur ett ord blir tre, sedan en mening och plötsligt ett kapitel och man undrar vart tog tiden vägen? Den där känslan av att det rullar på så bra att omgivningen inte får kontakt med mig, man måste få ut allt som bubblar inom en. Den där härliga känslan efter en bra skrivardag, utmattningen som infinner sig precis som efter ett hårt träningspass fast på ett harmoniskt sätt, en behaglig känsla. Man är sådär härligt trött och vet att det varit en bra skrivardag. Känslan av att skriva en bok! 

fredag 7 december 2012

Jakten på det perfekta livet



Idag lever vi i ett samhälle där det gäller att vara högpresterande, gärna ha ett välbetalt arbete med hög statusfaktor. Vi ska vara en bra föräldrar, kompisen som alltid ställer upp och ha toppbetyg i allt. Utanför jobbet/skolan duger vi bara om vi är elitidrottare och kroppar som får omgivningen att slänga avundsjuka blickar. För att pryda den perfekta kroppen duger bara de rätta märkeskläderna och den snyggaste partnern. Är det konstigt att alltfler blir sjuka i anorexi, ortorexi och i många fall går in i väggen eller kanske tänker på att begå självmord?

Jag har varken de största brösten, läpparna, långa ben och naglar eller den mest vältränade kroppen i min omgivning. Jag hade inte toppbetyg i skolan och äger inte många märkeskläder om ens något. Men vet du vad? Jag däremot kort till växten, endast 150cm och 19 år men så himla nöjd och stolt över mig själv! När någon säger att jag är liten händer det ofta att någon annan säger: "Nej det är hon inte alls!" Även om vederbörande menade väl och ville vara snäll tolkar jag det precis tvärtom. Jag älskar ju att vara liten, det gör mig till just den Malin Rosén jag är! Jag ser ingen anledning till varför jag inte skulle vara nöjd med mig själv för att jag är liten?!?!

Jag såg ett inspelat avsnitt av programmet ”Jakten på det perfekta livet” häromdagen som handlade om ”den perfekta kroppen”. Hanna Hellquist träffar olika människor som bland annat är intresserade av sitt utseende. I just detta avsnitt var hon först hos Susan Lanefelt där hon berättade om sin dagliga rutin - vilket innebär insmörjning och skrubbning av hela kroppen och någon timmes promenad med hunden. Susan menade att hon sköter om sin kropp på det vis som hon mår bra av, oavsett vad andra tycker. Hon gör ansiktsbehandlingar, fixar naglarna, tonar håret och får ett inre flöde genom sina raska promenader. Det tycker jag låter sunt!

Nästa besök var hos Hanna Jane Timglas som bara vill vara snygg på utsidan och helst så snabbt som möjligt. Hanna uttryckte sig så här: ”Men som mår egentligen som en kebabtallrik inombords.” Enligt Jane själv blir hon snygg genom massvis med skönhetsingrepp. Jag tycker det är sorgligt att se. Hur kan man tro att "skönhetsingrepp" leder till riktig och långvarig lycka? Mycket vill ha mer och ingreppen blir allt fler i jakten på den "perfekta kroppen". När läpparna är stora hittar man något fel på ögonbrynen, näsan, höfterna, låren eller något annat precis som Jane gjort. Först var det brösten hon skulle förändra eller kom läpparna först? Komplexen som tvunget skulle opereras eller förstorats blev bara fler och fler. Kommer hon vara stolt alla pengar hon lagt på sin kropp om några år? Jag vet hur mycket man går miste om i livet om man prioriterar utseendet överdrivet mycket.  Hon kunde lagt sina pengar på något viktigt men istället väljer hon att lägga dem på utseendet.

Hanna frågade om Jane var nöjd med sin kropp som den ser ut idag vilket Jane påstod att hon var. På frågan om hon skulle vilja ändra något nu svarar Jane: "Ja, jag skulle vilja fettsuga mina lår, min rumpa, mina kärlekshandtag och min dubbelhaka.“ Hur kan hon påstå att hon är nöjd med sin kropp när hon i stort sett vill ändra allt på kroppen? Vad blir nästa grej? Om hon fettsuger sig men går upp i vikt igen. Ska hon fettsuga sig en andra gång då och hur länge ska det fortsätta så?

Men vet du Jane, det är helt gratis att träna upp sin självkänsla och den varar livet ut. Vore det inte bättre att lägga energi på att träna upp sitt inre? Det vore väl skönt att det istället blev allt mindre man vill förändra på sig själv. Tänk att vakna varje morgon och vara nöjd med sig själv när man möter sig egen spegelbild. Många som plastikopererat sig och blir ifrågasatta kommer med argument som: ”Men alla vill vi ju se bra och fräscha ut. De är precis samma sak som att sminka sig eller måla naglarna.” Alla har vi som mål att må bra och självklart vill vi alla vara fräscha, men vill man vara nöjd med sitt utseende livet ut är inte lösningen att operera sig. Det är väl inte fräscht och snyggt med läppar som ser onaturliga ut. Att hålla sig fräsch är inte detsamma som att förändra hela sitt utseende.

Hur kan man jämföra en plastikoperation med att sminka sig? I min kommande bok skriver jag om var gränsen går för saker man gör för sin egen skull och andras. Varför går inte alla människor med vältränad självkänsla runt med trasiga kläder, rufsigt och fett hår då? Att vara ren och hel gör att vi får ett bättre bemötande och jag tycker absolut inte att det är fel, men lär dig älska din kropp som den är!

Om du vill träna upp din självkänsla behövs en aktiv hjärna för att sätta igång tankeprocessen. Gör inte saker för "det alltid varit så" utan börja ifrågasätta dig själv och dina val. Om vi ska inrikta oss på just sminket - hur avgör man om man gör det för sin egen skull? Känner du dig piggare med smink men vet att du är fin utan så gör du det för din egen skull. Du ska inte känna dig tvungen att sminka dig vart du än ska. Det finns även de som tycker det är roligt att sminka sig och då tycker jag det är bra. Det mesta som är roligt är bra för oss. Jag är en av dem som inte tycker det är kul att sminka mig förutom om jag ska på fest, då kan det vara kul att förbereda sig och ofta är det kul att sminka mig då. Förr sminkade jag mig för att andra gjorde det nu gör jag det när jag tycker det är kul. När jag höll mitt första föredrag om självkänsla sminkade jag mig. Dubbelmoral? Jag tyckte det var kul och kände mig piggare med smink den dagen, därför gjorde jag det men en annan gång kanske jag inte känner för det och då kommer jag att strunta i det.

Vems fel är det att vi är så kroppsfixerade? Jane Timglas mål var att se ut som en av Bingos tjejer.
                                                                                                             
För att återkoppla till TV-programmet "Jakten efter det perfekta livet" besökte Hanna i detta avsnitt Bingo Rimer i programmet och frågade honom hur han kände sig inför det faktum att fått många tjejer att operera sina bröst för att se ut som modellerna på hans bilder. Bingo sade att han är stolt över sitt förflutna, och menade att det var pappornas fel... Han ansåg att tjejerna på bilderna haft trassliga uppväxter. När Hanna påstod: ”...och det utnyttjar du och sätter på en framsida!” svarade Bingo: ”Nej det gjorde jag inte men tjejerna ville ju det så varför inte?” Hanna provocerade Bingo och sade: ”Så du menar att tjejerna som finns på dina bilder är korkade och bara har kapacitet till att visa upp sin kropp och tjäna pengar på den?” Bingos svarade: "Ja så är det i vissa fall, många klarar inte av skolan.”

Är det inte hemskt hur industrin utnyttjar och tjänar pengar på tjejer med otränad självkänsla? När ska vi vakna upp och börja träna på att bli nöjda med oss själva? Botox/fillers-industrin omsätter nästan en miljard per år i Sverige. Jag kan förstå att man vill återställa sitt utseende efter en bröstcancer eller brännskada. Men då handlar det om att återställa sitt utseende, och inte spruta lite här och där och förändra det utseende och kropp man föddes med. 

Det är synd att vi inte får lära oss mer om självkänsla/inre hälsa i skolan som enligt mig är något av det viktigaste som finns. Det finns mycket viktigare saker att fokusera på i livet än fokusera på sitt utseende och som ung idag är det svårt att stå emot pressen vi ständigt utsätts för. Om jag skulle fokusera på min vikt eller kropp idag skulle jag varken lyckas bättre med min yrkeskarriär, bli lyckligare eller fått mer kärlek i livet. Däremot hade jag nog snarare blivit vilsen. Skulle det komma sig att jag fått mer kärlek så hade jag ändå fått bekräftat att det inte är sådan kärlek jag söker. Varför ens söka kärlek genom utseendet? Varför ska vi ändra den kropp vi är födda i? Se till att vara unik och sträva inte efter att bli som alla andra, det finns redan för många kopior. Det tar tid att lära sig tycka om sig själv och det finns varken sprutor, operationer eller viktnedgångar som påskyndar den processen. Transexuella personer ska ta inte ta åt sig när jag skriver operationer, deras operationer är ett utmärkt exempel på att göra något för sin egen skull. 

Sist men inte minst i programmet åkte Hanna och pratade med Kakan Hermansson. En tjej som vill avdramatisera ordet tjock och kunna säga att hon är tjock utan att folk ska bli obekväma och inte veta vad dem ska svara i hennes omgivning.

Vi behöver ta bort laddningen i ordet ”tjock”. Det är reklam och medias fel att många förknippar tjocka människor med lata och osmarta personer. Vi behöver ta bort detta anorexiaideal och verkligen låta alla se ut precis hur de vill. Döm inte andra för deras mål behöver inte vara att eftersträva ett liv som ditt.

Jag vet många tjocka som är mycket framgångsrika. Man behöver inte själv sträva efter att bli tjock men vi måste acceptera att det är en del människors val, precis som i Kakans fall i samma TV-program. Hon trivdes med sin kropp trots att hon vägde betydligt mer än genomsnittssvensken. Hon valde själv att se ut just på det sättet. Det är så underbart att se någon som verkligen sticker ut från de tråkiga ideal som anses normgivande och verkligen trivs med sin kropp.

Kakan och Hanna samtalade om det automatiska likhetstecknet mellan hälsa och smalhet och Kakan tar upp det här att vara tjock är tabu: ”Folk säger att jag inte är tjock, jag är lite mullig. Men Nej. jag vill kunna säga att jag är tjock, jag vill ta tillbaka det ordet för det ligger en sådan laddning i det ordet, jag tycker jag är fin såhär och vill inte gå ner 20, 30, 40 kg. Jag vill inte vara anorektisk. Jag VILL se ut såhär. Men många utgår från att det är skadligt och destruktivt.”

Som hon säger behöver det inte vara ohälsosamt att vara överviktig/tjock. Aktiva överviktiga personer är mer hälsosamma än inaktiva smala, även om bukfetma är farlig och bör undvikas.

Jag hänger hellre med personer som är nöjda med sig själva som ex. Kakan som vågar stå för sin åsikt. Det ger mig mycket mer än att umgås med utseendefixerade och osäkra personer som Jane, som försöker hitta lyckan i sitt yttre och följa strömmen för att passa in i "ramen". Även om jag själv anser att vi behöver ha en balans mellan in och utsidan för att må så bra som möjligt och hålla oss pigga och glada, behöver man hitta sin egen balans vad gäller kost och hälsa. Alla är vi olika med olika förutsättningar och mål, utgå ifrån vad som funkar bäst för dig.

Hanna som är programledare i programmet berättar också om hur hon mått tidigare i sitt liv. När hon var deprimerad och vägde som minst ansåg alla hon var som finast och hon fick ofta höra det från omgivningen. Hon mår bra idag men har gått upp i vikt och då har genast alla blivit tysta. Är det inte fruktansvärt? Hon ansågs alltså vara som finast när hon var deprimerad och uppvisade anorektiska drag.

Varför är man genast ”duktig” för att man går ner i vikt? Självklart är det bra om personen lider av fetma och vill må bättre och undvika framtida sjukdomar. Varför uppmuntra viktnedgången om personen redan är normalviktig? Är det inte ännu ett steg som leder till våra ideal att försöka vara så hård (minst kroppsfett) som möjligt? Jag tycker det blir allt sjukare.

Idag är det okej att vara ätstörd och lida av både anorexi och ortorexi, då är man ”duktig” enligt dagens samhälle. Några av de mest effektiva och farliga sätten att svälta sig på har blivit vardagsmat i allt för många "hälsa och fitness bloggar". Samtidigt skriver folk "Åh vad hälsosam och duktig du är!"  Det skriker ju ut svält och näringsbrist! Du behöver inte besöka proanasidor (Pro-ana är en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd) i dag för att bli bombarderad av svälttips och fåniga tidningsrubriker.

Hur ofta läser vi inte ”Plattmage på någon vecka” eller ”Maten du ska undvika"? Detta tillsammans med all annan missvisande hälsoinformation som vi dagligen bombarderar våra hjärnor med leder enbart till en och samma sak - ÅNGEST … och framtida ätstörningar. Men det tror man inte på i början, då är man som nyfrälst hälsofantast och mår såååå bra... "Been there, done that, got all the problems kan man säga."

Alltfler lider av olika sorters ätstörningar idag, grejen är bara att ätstörningarna har bytt skepnad, och blivit mer accepterad. Det är inte så enkelt att säga vem som egentligen är frisk då många har sina egna ”hang-ups” vad det gäller mat. Varken om det gäller att vara besatt av GI, LCHF, godisdiet, fruktdiet eller träningsmissbruk och får ångest om man inte lyckas följa sitt mat-och/eller träningsschema är det en störning i sig och det är svårt för en utomstående att säga om personen som det handlar om far illa av det eller inte. Så fort ångest blir inblandad är det direkt ohälsosamt.

Hälsa för mig är att känna sig pigg, skratta och le varje dag. Även om det finns enstaka människor som har allt på listan jag tagit upp i detta inlägg så finns det nog inte plast för mycket spontana skratt för dem, det är så mycket annat som de ska försöka ha kontroll över för att uppnå det "perfekta livet".

Idag spottar skribenter ur sig rubriker som "håll nere din vikt genom träning och mindre mat”. Va? Är det sant? Vilka smarta skribenter... Vilken unik slutsats... Vem hade kunna lista ut det?





Hälsotidningar som saknar kunskap om näringslära och gör enskilda slutsatser om vilka livsmedel som är ”farlig mat”. Överallt kan vi läsa om hur länge och vad vi ska träna för att bränna exempelvis tio chokladbitar. Till vilken nytta? Vem blir lyckligare av den informationen?

Jessica Claren skrev ett bra inlägg för ett tag sedan där hon poängterade att träning ska vara kul. Såhär skriver Jessica: ”Handen på hjärtat – hur många minuter av din gjorda träning har du tyckt varit kul. Kärleksfull. Ödmjuk mot hjärta och själ. Vi diskuterade det idag. Och jag började fundera. Hur många av oss tränar verkligen för att vi tycker det är kul? Eller rättare sagt väljer att träna träningsformer som landar bra i både kroppen och hjärtat – inte bara låter bra eller för att någon annan har sagt att vi ska träna det. Eller för att det är trendigt just nu. Det tog mig år att välja bort sådant jag inte tycker är kul och istället bara välja att träna det jag verkligen vill. Visst ibland finns det inte njutning i ett enda andetag under vissa löprundor och i bland känns varje pedalvarv slitsamt – men i slutändan så är det ändå kärlek, inte enbart efteråt när känslan av nöjdhet kommer krypandes. Alla träningsformer passar inte alla. Punkt. Och siktar du inte på att vinna OS eller ta ett bragdguld så är den viktigaste anledningen till att träna att må bra och få ett hälsosammare tillstånd. Att må bra sitter lika mycket i huvudet och själen som i kroppen, så väljer du att belasta kroppen och stressa den med fysisk aktivitet som du inte tycker är kul har du förlorat en stor del av avsikten med ditt träningspass. Hur tänker du?

Tränar du för att bli äldre och för att må bra inombords? Eller tränar du bara för att få känna av endorfinkicken och för att få resultat? 

.. Lev för din egen skull och inte i andras händer! Lev ditt liv på ditt eget sätt.